Vem är jag??
Vem tror jag att jag är?
Hur mår jag egentligen?
Hur kan jag vara så ok trots allt som hänt?
Hur ska jag klara att ta ett enda steg till på den här vägen?
Vem vill jag vara?
Jag är en spillra av mitt forna jag...
Jag är en skam för människosläktet..
Bortskämd och med lyxproblem!
Jag har all rätt i världen att ta mina känslor på allvar...
Jag är helt värdelös...
Pinsam rent utav!
Jag har potential!
Jag gillar att vara jag.
Jag vet vem jag är och vad jag vill!
Jag behöver tid att landa och bli klar över alla frågor.
Jag måste sluta tänka så mycket!
Jag står inte ut!
Om jag bara blundar och fortsätter framåt så kommer allt bli som vanligt igen.
Jag inbillar mig nog bara att jag mår dåligt...
Jag orkar inte...
Jag vill inte...
Vilken väg leder mot Läkning?
Det är mycket nu..
Tycker synd om alla som tvingas eller valt att vara min vän, partner e.dylikt...
Jag vet att jag är bättre än såhär egentligen...
Ångesten, hjärtklappningen och känslan av utmattning är min ständiga följeslagare. Såren efter dem jag/vi mist gör sig ofta påminda. De för med sig dåligt självförtroende, rädsla för att leva liksom rädsla för att dö... Det känns som om jag skulle ha extra tunn hud över bröstkorgen. Som när man skadat sig och det precis har börjat läka men det fortfarande gör ont när man rör vi det. Så känns det i bröstet när jag försöker minnas Er...
Självklart vet jag att tiden kommer läka såren så småningom men saken är den att de har förändrat mig... på flera sätt. Jag kan inte längre vara den jag tidigare kunde vara om jag ville. Jag kan inte längre göra saker jag inte vill med ett leende på läpparna. Jag orkar inte stånga mig framåt om jag inte vet att jag har ett mål med mening. Jag orkar inte längre lägga tid eller energi på triviala saker eller problem. Vilket jag väldigt ofta önskar att jag orkat. Vart tog min lätthet och skrattet vägen? Eller har jag varit gladare än jag är idag? Har jag alltid varit svårmodig? Jag minns inte!
Det känns som om jag behöver landa och få lugn och ro... Samtidigt som jag inte tycker att jag förtjänar det. Jag har alltid ansetts vara "Duktig" men aldrig riktigt känt att jag är det... Ändå har jag en stark inre press på att vara sån.. Jag vill alltså upprätthålla en bild av mig som andra har men som inte är min. Samma med att folk säger att jag är så "stark"... Jag har verkat stark! Jag kanske agerar storsint men när ridån gått ner så slår jag och sluldbelägger mig själv. Jag har undvikit konflikter . Nu hamnar jag i dem hela tiden.
Det är läskigt att bli mer "Mig själv" när jag inte vet vem hon är... Tänk om jag inte gillar henne men ändå måste stå ut med henne reste av mitt liv? Tänk om jag gillar henne men inte de jag har runt mig?
Kriser föder utveckling och utveckling är oftast positiv. Det vet jag... Men jag är så förvirrad..
