Ja eller nej...?

Hela tiden hör jag hur folk pratar om att våga säga nej till sina barn. "Jag försökte säga nej men jag orkade inte va konsekvent så jag gav med mig..." Varför gör vi så här? Jag tror egentligen inte att problemet ligger i att orka säga nej utan om att våga säga JA! De flesta av oss säger väl för guds skull nej hela dagarna till våra barn. Rätta mig om jag har fel. Men hur ofta säger vi JA! Var med! Klart du får göra
! Ja prova! ?? Alldeles för sällan om ni frågar mig.
Jag försöker tänka mig för varje dag så att jag inte instinktivt säger nej för enkelhetens skull utan att istället välja mina NEJ med omsorg och att istället tänka till och försöka få vanan att säga ja istället. Om jag verkligen menar nej så säger jag det. Självklart! Men om jag inte har en god grund till mitt nej och vet att jag kommer kunna låta mig pratas ner så kommer jag skapa en miljö där alla vet att mitt ord inte är att lita på. Mitt nej betyder inte nej... Om jag istället säger ja direkt så skapar jag omedelbart ett positivt klimat och en större tyngd för mitt nej när jag måste använda det. Strunt samma om andra skulle sagt nej i samma läge. Jag vill följa min inre vägvisare och mina personliga gränser vad som är ok. Barnen känner av om jag säger nej av någon annan anledning än att det vilar på min inre övertygelse.

Våga säga JA till livet och människorna runt dig! Vad har du att förlora? Vilket ord av ja och nej öppnar flest dörrar till lycka och utveckling?
Sug på den du ;)