tisdag 29 augusti 2017

Inre styrka...

Vad innebär det för dig att vara stark?
Den här frågan har förföljt mig länge...
Jag tycker det kan vara att veta när man när man ska stå upp för sig själv och när man ska ta ett kliv fram för att hjälpa nån annan. Att kunna erkänna sina fel och brister eller sina positiva egenskaper. Att kunna lägga alla sina sorger åt sidan för en stund och tillåta sig att vara glad. Det kan vara att välja bort människor ur sitt liv för att själv kunna må bra eller för att ge andra en anledning att utvecklas. Det kan vara att trotsa naturens lagar och våga testa det omöjliga  eller att kliva utanför sin egen trygghetszon.
Att göra det man tror på med andra ord!

Stark kan man vara på hur många sätt som helst men vad innebär det då att vara det motsatta?
Kanske kan det sammanfattas ganska enkelt?
Kan det vara att inte vara sann emot sig själv?

Jag tycker att så länge jag gjort mitt bästa med öppna ögon för mig själv och min omgivning och kan stå för konsekvenserna det får så tycker jag att jag visar på inre styrka. 
Allt jag gör gynnar inte alla andra. I alla fall inte ur ett kortsiktigt perspektiv.
De allra flesta av valen jag gör och har gjort tidigare har jag gjort för att bli lycklig ur ett långsiktigt perspektiv.
Jag valde till exempel att bryta ihop under våren, att möta de läskiga och skamfyllda sakerna från förr, våga se det jag inte velat se och lära mig att acceptera allt som de är.
Även om det varit jobbigt så har jag behövt göra det här för att kunna bli fri från det ur ett långsiktigt perspektiv..
Jag tycker att det är styrka.. Att inte bara ta vägen som är den lättaste för stunden. Den som gör minst ont just nu..

Det är en styrka att släppa kontrollen och istället våga ha tillit till att allt kommer bli som det ska vara. Väljer någon att inte vara en del av mitt liv så ska det vara så. Då skapas det plats för nya bättre relationer i mitt liv.
Med alla förluster kommer en livsläxa och gör jag inte den så kommer jag få omläxa, på omläxa, på omläxa. Tills jag gjort den..

Vilka är dina styrkor och dina livsläxor? Vilka situationer är det du hamnar i gång på gång? När var du stark sist? Sträck på dig! Att våga visa sig skör är också att vara stark..

Var stolt över dig själv!
/Sofia
 

onsdag 23 augusti 2017

Ingela "Ängela"

Idag saknar jag dig verkligen mamma.. Det finns så mycket som jag förstår att du hade rätt om idag som jag inte förstod när du levde... Så mycket som jag önskar att jag hade kunnat göra ogjort. Nu förstår jag hur du har haft det och hur stor du måste ha varit som hållit allt du visste och kände bort från mig.. För att inte påverka mig.

Jag önskar att vi hade kunnat prata om det. Hade du funnits så hade jag nog inte tvivlat lika mycket på mig själv. Inte känner mig så värdelös. Jag kände mig mycket starkare när du var i livet än jag gör nu. Även om vi inte var sams jämt.

Jag visste att du alltid fanns där. Du stöttade och tröstade.. Ibland tröstade du mig till och med när jag visste att det var jag själv som varit dum. Först nu med facit i handen förstår jag hur fint det var av dig.

När jag går och lägger mig på kvällen eller när jag känner mig ledsen och ensam så kan jag känna känslan av att hålla din mjuka hand i min.. den var len som silke.. Jag kan till och med känna hur du kramar min hand och du ler med stängd mun och har huvudet lite på den så att din smilgrop kommer fram.

När allt blir som tyngst tänker jag.. Vad skulle mamma ha sagt.
På så vis kommer du alltid leva vidare inom mig..
/Sofia

torsdag 17 augusti 2017

Fortsättning... Till oss vuxna barn...

Till dig som saknar och längtar efter en kärleksfull relation med en förälder.. Till dig som tror du bär skuld för att er relation tagit slut..
Igår skrev jag om mina tankar kring de val som vissa vuxna gör och hur de påverkar barnens självkänsla.

Själv har jag uppfostrats att vända andra kinden till. Att det enda kärleksfulla är att låta människor vara och låta dem vara som de är. Att inte kritisera... Att förstå och acceptera. Jättefint och helt sant..

Men att förklara hur jag känner är inte att kritisera.. Att tala om att "Det du gör, gör ont i mig" "Det du inte gör, gör också ont i mig" betyder inte att du inte accepterar vem den andra personen är. 

Relationen med en förälder går inte att likställa med någon annan.. En likvärdig, kärleksfull, respektfull relation mellan föräldrar och vuxna barn kan utvecklas till en relation där man också kan umgås som vänner, prata som vänner när det gäller vissa saker.
Men att se det som att "Nu är du vuxen så nu ska du se mig som en vuxen vän och ta lika stort ansvar för vår relation och sluta förvänta dig något av mig som förälder"... Det fungerar inte. Det är att smita från sitt föräldraansvar anser jag. 

Vi vuxna barn med medberoendeproblematik kommer ofta till en punkt då vi tröttnar på att låta oss anpassa oss till människor eller levnadssituationer som inte gynnar vår redan låga självkänsla.
Vi börjar besegra våra skammönster som styrt oss under ofta hela vårt liv. Vi börjar stå upp för vår rätt att tycka om oss själva. Vår rätt att ta plats och få vara "besvärliga".
Något vi oftast, antingen varit alldeles för mycket eller aldrig vågat vara alls. Vi börjar våga göra misstag. Våga släppa kontrollen över andras syn på oss. "Alla kanske inte måste gilla mig?"

Normalt sett sker den här frigörelseprocessen redan i tonåren, när puberteten inträder men vissa av oss är inte på en så trygg plats under den perioden så att vi vågar ge utlopp för de känslorna.
Så vi håller ihop oss och fortsätter vara "snälla" och fogliga och anpassar oss efter alla andra människor. Glömmer bort oss själva och gör allt för att passa in... Det här vet vi ju allihop. Det är ju ingen ny vetskap...

Men det som händer i vuxen ålder när vi börjar jobba med oss själva och står upp för oss själva kanske mot våra föräldrar och blir avvisade, kommer som lite av en chock!
Här står jag vuxen enligt ålder med egna barn, jobb med ansvar och helt plötsligt är jag ett litet barn igen... Utan en förälder som erbjuder en varm famn att gråta i...
Ofta har barnet varit föräldern och stöttat, älskat, tröstat och lyssnat under stor del av sin uppväxt.. Men när barnet börjar tycka och känna så blir det för svårt för föräldern.

Jag påstår inte att det är lätt att vara förälder eller att barn alltid gör rätt. Men för mig handlar föräldraskapet delvis om att låta barnet vara "besvärligt" eller "krävande" i perioder utan att svika. Alla människor ska självklart hålla på sina personliga gränser och inte ens föräldrar ska låta sig behandlas illa. Om så är fallet är det varje förälders ansvar att dra en gräns..
'Men i de historier jag hör så är så väldigt sällan fallet... Oftast läser jag mellan raderna att föräldrarna inte har den självinsikt som krävs. Eller att stoltheten är viktigare än relationen till barnet. Eller helt enkelt att föräldern själv inte utvecklats så mycket utan är kvar i sina egna obearbetade sår och sorger sen de var barn och därför kopierar det beteende de själva föraktat hos sina egna föräldrar...

Oavsett anledning så är det, kära medsörjande, inte vårt fel...
Jag anser att föräldrar har en viss skyldighet att jobba med sin personliga utveckling. Har man tagit på sig ansvaret för ett barns utveckling (vilket man ju gör när man skaffar barn) så tycker jag att, om man inte gjort det innan, har ansvar för att inte låta sitt eget förflutna bli ens barns öde.

Att förlora någon annan är smärtsamt men att förlora sig själv är förödande.
Så ta hand om det ledsna lilla barnet inom dig så som din förälder eller någon annan kanske inte gjorde/gör.. Stå upp för det inre barnet som den vuxna du är idag. Ta hand om henne/honom som om det vore ett av dina egna barn..
Fastna inte i sorgen och skammen utan lär av de svåra utmaningarna. Din förälder är inte måttstocken för ditt egenvärde. Det är dina egna tankar om dig själv som skapar din självkänsla.

Våga vara arg! Sluta vara beskyddare för din förälder.. Denne är vuxen nog att ta ansvar själv.
Ge hen möjligheten att utvecklas som människa genom att sluta acceptera dåligt beteende.
Du är värd att vara älskad för den du är!

/Sofia



onsdag 16 augusti 2017

En urladdning.. om föräldraskap...

Till föräldrar vars barn sagt upp kontakten..
Är du chockad? Förvånad? Förstår inte vad du kan ha gjort?
Förstår du hur långt det måste ha gått för att ditt barn inte ditt barn kunnat se något annat alternativ? Tror du att barnet tagit den lätta utvägen? Nej ett svårare beslut finns inte för ett barn att ta...
Tror du att bara för att ditt barn är vuxet så känner barnet annorlunda för dig än den gjorde när det var litet?
Fel! De speciella känslorna som ett barn känner i relationen mellan förälder och barn går aldrig bort.. Att känna sig kränkt, bortstött, utbytbar, förminskad, oälskad (listan kan göras lång), av sin förälder gör lika ont när man är vuxen som när man är liten.

Att vara förälder är att ha makt och kontroll över en annan människas självkänsla och egenvärde.
Självömkan, själviskhet, offermentalitet eller stolthet hör inte hemma i gott föräldraskap.
Att vara förälder innebär för mig att se och lyfta en annan individ, att ta ansvar för den relation som kommer att prägla en människas hela liv. Osjälviskhet.. Att vara en god förebild och vara den "större" när de svårare tiderna kommer. En bra förälder/medmänniska/vän använder sin kärlek, vishet och erfarenhet av livet för att stötta dem man bryr sig om genom svåra tider.. Det  innebär förståelse, förlåtelse och att vara en trygghet för andra när de behöver det...

Många verkar inte hålla med mig... Många verkar tro att barn ska göra sig förtjänta av sina föräldrars kärlek. Att barn ska se upp till sina föräldrar och respektera dem hur illa de än blir behandlade..
De verkar till och med tycka att barnen är skyldiga att vika undan och sluta behöva sin förälder för att föräldern skaffat en ny familj..
Det verkar också vara så att en del tycker att barnen på nåt vis ska acceptera dåligt föräldraskap för att de själva aldrig fick stöd eller kärlek från sina föräldrar?!

Finns det nån mer där ute som tycker att det här låter helt skruvat??
Det mest skruvade är ändå att det sker omkring oss hela tiden.. Jag hör så måna historier och så många liknar varandra.
Så många barn och "vuxna barn" som liter i tysthet.. Som skäms och lider av tron att om inte ens, den egna föräldern kan älska en.. Vem skulle då kunna göra det? Ihåliga barn som varje dag längtar  efter att föräldern ska ta sitt ansvar och visa att man är viktig..
Timmarna går, dagarna, åren... Smärtan går aldrig över... Kanske byts den ut mot förakt eller hat... Men det inre barnet kommer fortsätta längta och hoppas...

Till er andra ensamma och trasiga "vuxna barn"... Det är ok att vara ensam, men det är lättare att vara ensam om man vet att man är flera.. <3
/Sofia







tisdag 21 februari 2017

Änglar

Jag känner mig så otroligt privilegierad. Människor har kommit in i mitt liv som små änglar som stått och vinkat längs vägen och andra som bara kommit som ett litet brev på posten. Kan det vara möjligt att det bara är en slump?

Det är så otroligt hur det kan vara så att bra saker händer när man börjar vara snäll emot sig själv och hur dåliga saker händer när man slutar vara snäll emot sig själv. Frågan är ju då återigen vem hjälper vi när vi låter oss köras över eller trampas på? Jo, ingen...
Oftast hjälper vi någon fortsätta behandla andra respektlöst eller ger dem anledning att inte rannsaka sig själva.
Många människor skulle behöva ta en titt på sig själva och genom att vara tydliga med våra gränser gentemot andra hjälper vi andra att göra likadant.

Vill sända ett stort tack och mycket kärlek till mina änglar både i den här världen och i nästa. Att veta att ni finns här, att ni tror på mig och vill mig väl gör mig stark. Bekräftelsen på att jag uppfattat saker "rätt" och att min intuition lett mig rätt gör mig trygg och full av tillit till min egen förmåga.

Jag kan återigen känna hopp och glädje inför framtida projekt och drömmar och känna tacksamhet för det jag har och har varit med om fram tills nu.
I varje erfarenhet finns en lärdom och jag kan nu se dem tydligare än innan och börja ta tillvara på dem.



måndag 13 februari 2017

Is less more?

Att konsumera eller att inte konsumera det är frågan... 
Vi människor konsumerar nåt alldeles otroligt och då menar jag inte bara prylar utan ALLT, och inte minst intryck. De flesta av oss har ständigt en mobil, en surfplatta eller en dator påslagen i närheten eller en pod i lurarna, radion eller tvn i bakgrunden och så klagar vi över att vi är stressade, tankspridda, deprimerade och trötta. Jag själv inte minst. 

Jag vet att jag tidigare pratat om och skrivit om vikten av mediebegränsning för just mig själv och att jag känt av problematiken att bli beroende av sociala medier men nu sedan jag blev sjukskriven och börjat att verkligen börja lyssna till mina behov så känner jag det tydligare än någonsin. Jag vet också att det är motsägelsefullt att jag just i detta nu sitter i soffan med datorn i knäet och skriver i en blogg som sen skickas ut i etern och delas med er vilket är precis det jag predikar emot på ett vis. 
Men det som utgör skillnaden för mig och vad som motiverar mig till att ändå blogga är att det för mig är ett utlopp för min typ av kreativitet. Att formulera mina tankar till ord...

Jag tycker absolut inte att det är något "fult" i att använda sig av tekniken som finns idag men för egen del så skriker min kropp och själ efter tystnad och ro. Något i mig påminner mig ständigt om att koppla ner runt omkring och våga vara med mig själv, i tystnaden, i rastlösheten och stillheten. Att våga möta den.

Jag ser våra barn idag som alla sitter med sin mobil varje ledig sekund och tittar på youtubeklipp om gud vet vad. Hur kommer det att påverka deras framtid? Det vet vi inget om idag. Men jag kan tänka mig att med den här typen av stillasittande livsstil och hjärnans ständiga konsumerande av intryck och avsaknad av vila, borde ge barn sämre fysiska förutsättningar i vuxen ålder än min generation har och jag tror att även mängden stressade och deprimerade barn ökar för varje dag som går. Det här skrämmer mig och får mig att vilja agera. 
Självklart så är ju tekniken här för att stanna men hur ska vi hjälpa våra barn att hantera medietrycket som finns idag? Hur ska vi hjälpa oss själva? Eller kommer evolutionen göra oss starkare och göra så vi klarar av att hantera av mer information utan att påverkas negativt av den i framtiden?  Jag klarar inte av det i alla fall. Det är ett som är säkert...

Samtidigt med detta så är det inte bara den mediala stressen som talar till mig utan även den regelrätta konsumtionen. Överflödet av prylar och annat som jag inhandlar hela tiden. Nåt inom mig säger att det får vara nog nu samtidigt som något försöker få mig att inte bryta mitt mönster såklart. 

Jag vill inte överkonsumera! Jag vill inte överäta! Jag vill leva i enkelhet. Jag vill skapa av det naturen ger mig,. Jag vill återvinna och återbruka. Jag vill baka och odla. Jag vill leva giftfritt och jag vill njuta av det lilla i det stora. Men jag klarar det inte. 

Konsumerandet av internet, dålig mat med kemikalier och reklam gör mig passiv, bekväm, lat och fattig. Jag har glömt hur bra det känns att jobba hårt för det man vill ha. Min kämparglöd har brunnit ut. Kreativiteten har slutat flöda... Mönstret är svårt att bryta. Det kommer kräva mycket av mig. Jag har så många ursäkter till att låta bli. 
Jag måste påminna mig om att "Less IS more". 

Jag vill inte leva så här. 
Jag vill kunna höra mina tankar och känna vilka behov jag har.   
Jag vill inte slösa med jordens resurser.
Jag vill bidra till mina barns framtida psykiska hälsa och kreativitet och
allt börjar med mig...
 

Hämtat från andra bloggen


Att vara här och nu är nog bland det svåraste jag vet. Ändå har jag tusentals recept på hur jag ska göra för att bli bättre på det. Tankarna snurrar ju runt hela tiden och är jag still och lyssnar på dem så skapar det stress och sysselsätter jag mig så skapar det stress. Det känns som om livet rinner iväg men att jag är för upptagen med att tänka för att hinna leva. Jag vet att jag egentligen vill och behöver gå ut i skogen och bara gå för det är bra för själen att röra sig i naturen. Bra för att få syre till hjärnan, hjälper kroppen att självläka osv osv men jag förmår mig inte riktigt... På ett sätt så förstår jag mig själv.. Jag är i en depression och sorgeprocess men jag vill heller inte acceptera att jag inte gör ALLT som jag vet är bra för att må bra fortare.
Ok Sofia nu är det dags. Stanna upp och andas. Jag ska inte stressa. Det ska inte gå fort. Hela livet har jag haft den strategin att jag inte låter något beröra mig på djupet. Jag har sett det som en styrka att jag kunnat vandra vidare i livet, framåt, utvecklas, lära av det som jag varit med om, vara stark osv... Jag vill fortsätta att vara sån också till viss del. Men vad det här gjort med mig har varit att jag när jag verkligen hade behövt stanna upp och tillåta mig att känna så kunde jag inte det, för jag visste inte hur man gjorde.
Jag själv har den bilden av mig att jag är den där som alltid är deprimerad eller alltid är ledsen och nere. Det är i alla fall så jag har känt mig och om någon har sagt något annat så har jag tänkt att den personen kan ju bara säga så som ett försök till att muntra upp mig. För min övertygelse har varit att det som jag känner inuti och mina föreställningar om mig själv är det som ni ser som ser på mig. Därför har jag många gånger hållit mig borta från att umgås med människor. Inte för att jag inte tycker om dem utan just för att jag gör det. För att inte belasta dem med det som jag tror mig förmedla. För det är inget som jag egentligen vill vara eller egentligen tror mig vara.
Så nu är frågan... Hittar jag mig själv uppe i skogen? Eller hittar jag mig i köket med hög musik? Eller hittar jag mig själv på gymmet? Hittar jag mig i skrivandet, meditationen, i andningen, i att inte tänka?
Nej.. Jag orkar inte. Det första jag behöver är mat.. Därefter får jag prova mig fram tror jag.
Tick tack, tick tack.....

Det blev en promenad i skogen och en stunds stillhet med ryggen mot en gran tillslut. Lyssnade på bäcken som porlande intill..
Dagens insikt:
Jag VILL vara den som klarar av saker. Men jag vill också klara av att bli buren. 

... är en konst som jag vill behärska. Konsten att göra varje val med hjärtat istället för med huvudet. Spelar det egentligen någon roll om vi äter i soffan? Måste det finnas en särskild läggningstid eller går det att se på graden av trötthet när det är dags?. Vilka "regler" har jag instiftat för att jag lagt en värdering om att jag anser det vara "rätt"? Kan det som känns fel idag kännas rätt imorgon och är det ok i så fall? I samhället anses det vara bra med fasta rutiner. Men vad vill jag ha rutiner för egentligen. Är det läggtider, städrutiner, läxrutiner? Är det det som skapar trygghet? Jag tror faktiskt inte det. Jag tror att det är bättre att skapa rutiner för att det alltid ska kännas bra att vara ärlig. Eller för att hantera konflikter på ett bra sätt. Eller för att göra bra val i största allmänhet. Rutiner för att lära sig hantera pengar, kostvanor, hygien eller relationer.
Kontrollbehovet är en medberoendes följeslagare och något vi brottas med varje dag. Men ja tränar mig på att släppa alla mina föreställningar om vad som är rätt och fel och att göra mina val med hjärtat istället för med hjärnan. Som medberoende har jag gjort många val utifrån andras behov. Eller vad jag trott vara deras behov. Underlättat för andra på min egen bekostad. Offrat mitt välbefinnande för andras problem. Jag har släppt fel människor alldeles för nära inpå mig. Människor som inte orkat ta sitt personliga ansvar. Människor som egentligen borde ha ställt upp på mig och funnits för mig och inte tvärt om. Detta har lämnat mig hudlös och därför har jag utvecklat ett kontrollbehov för att inte bli sårad. Jag har lärt mig stänga av mina behov och mina känslor för att inte skapa obehag hos andra. För att inte vara besvärlig. Men det har gjort att jag kanske verkat hård och kall för att jag inte pratat utifrån hjärtat.
Den stora besvikelsen över hur jag gång på gång svikit mina egna behov eller låtit människor överträda mina gränser har skapat bitterhet och självförakt som i sin tur gett mig en dålig självkänsla...
För att vända det här så behöver jag börja ta beslut och prata utifrån hjärtat. Bli medveten om vilka gränser och vilka behov jag har. Börja leva som jag vill leva istället för att kopiera någon annans liv eller drömmar. Omge mig med människor som jag vill ha i mitt liv och inte bara de som behöver mig för min gränslöshets skull. Människor som respekterar mina behov och som kan acceptera att jag ibland även säger nej.
Jag är stolt över att jag inte dömer och över att jag kan vara väldigt diplomatisk men jag vill bli bättre på att våga ha en egen åsikt och på att våga ta ställning.
Min läxa den här veckan och min utmaning blir att vara mer i hjärtat när jag pratar med barnen och Fredrik. Jag känner, jag tycker och Jag vill, är mina "ledfraser". Nu verkar Minnah vara redo för att gå och lägga sig och när jag gjort det så ser jag fram emot ett parti skitgubbe med Sigge innan han letar sig i säng.
Natti natti.