onsdag 25 februari 2015

Idag är idag och inte igår...

Vad innebär det egentligen att bli vuxen? För mig handlar det om att våga acceptera mig själv precis som jag är. Att jag vågar stå för att jag inte alltid tycker lika som alla andra. Att acceptera att min barndom blev så som den blev. Det här fick jag med mig och det här fick jag inte.

Att bli vuxen för mig innebär också att jag vågar ta ansvar för både mina fel men också för det som jag tycker mig ha klarat av med bravur. För mig har det också blivit tydligare vilka pubertala mönster jag har haft tidigare och också vilka jag fortfarande har. Ibland hamnar man i situationer eller bland människor som  hjälper en att se det mer tydligt än annars. Idag hamnade jag med ett gäng kvinnor i övre medelåldern som hjälpte mig med detta. Tack till er! Ni har hjälpt mig få syn på mig själv och  motiverat mig att fortsätta framåt.

Livet enligt mig handlar inte om hur mycket tur man har eller hur mycket man sliter för att nå sitt mål eller vilka olyckliga händelser eller människor som råkat komma i vägen för vår lycka.
Olycka drabbar oss alla. Ofördelaktig vänskap likaså. Mer eller mindre gynnsamma uppväxtförhållanden har vi alla fått vår del av.

Vad är det då som gör att vissa av oss orkar känna lycka ändå? Frågar du mig så finns det ett väldigt viktigt ord som jag tror gör, kanske inte hela men stor del av skillnaden, och det är ACCEPTANS.

Att orka acceptera att man har gjort fel val ibland. Acceptera sitt "helvete" eller sina "helveten" som man han ha tvingats utstå, eller faktiskt valt. Och att ta lärdom.
Acceptera sin del i det dåliga. Förlåta sig själv. Fokusera på drömmen och trivas i nuet.
Känna sig ok med att stå ensam och att vara trygg i att man känner att man inte kan eller vill tillhöra en grupp för att man inte kan identifiera sig med dess förhållningssätt till ex, livet, relationer, konflikter, värdegrund eller personlig utveckling, etc.

Men jag kan förstå att många tycker att utveckling är skrämmande, just för att i utvecklingen så blir man oftast ganska ensam för en tid. Eller känslan blir den i alla fall. Universum har ju den lilla egenheten att det placerar oss tillsammans med likasinnade som oftast befinner sig i samma fas som vi och när vi tar ett kliv framåt så är det ju långt ifrån alla som gör detsamma, vid samma tidpunkt. Utvecklingen är ju en personlig resa. En mycket individuell process som det är svårt att göra tillsammans med sin "flock". Men om personlig utveckling är ett önskat tillstånd eller rentav ett behov så har man oftast inget val när stunden kommer. Det är bara att hänga med. Är man medveten om sin process så tror jag att få människor känner sig bekväma i att gå tillbaka till innan man blivit medveten.

Så jag skulle vilja tacka universum för den svåra och mycket ensamma tid som jag gått igenom de sista två åren. De har gjort mig till en mer tacksam Sofia som lärt mig vikten av acceptans. Den har också fått mig att inse vad som är viktigt för mig, i mitt liv. Vilka människor som vill utvecklas och vilka som stått och står still. Den har fått mig att våga stå för mina val och att tycka om mig själv trots att kanske andra människor inte gör det. Jag känner inte längre något behov av att förklara mig. Jag behöver inte bekräftelse från människor i periferin. Jag har förstått vikten av att bilda mig en egen uppfattning och att inte tolka utifrån andras ord och "sanningar".

Nu väntar en ny tid för oss. Jag har funnit min plats, min kärlek och min motivation. Jag har fått nya perspektiv och nya mål. Livet är både tryggare och mer spännande än någonsin. Livet är inte igår eller imorgon. Det är det som händer i denna sekund.

Det finns inga ursäkter till att inte känna lycka under större delen av livet...
Make it happen!



lördag 31 januari 2015

Vår ängel...

Herregud! Vad var det som hände egentligen? Är allt det här verklighet? Kommer det vara så här nu och framåt? Hur är det möjligt? Ena dagen som vanligt för att nästa dag inte gå att känna igen och i nästa stund inte bland oss längre... Visste du egentligen hela tiden vad som var på väg att ske? Var du egentligen förberedd? Jag tror inte det.
 Det var så smärtsamt att se din reaktion när din största skräck blev verklighet. Det som du in i det sista inte ville vidröra eller tänka på. Å vad jag led med dig. Ville bara skrika men jag visste att det bara skulle göra mer ont i dig om du sett min reaktion. Jag valde att istället försöka lossa på de sista kilarna som fanns emellan oss och förklara hur mycket du betydde och alltid har betytt för mig. Att be om förlåtelse för de gånger jag handlat på ett sätt jag inte velat. Jag är glad att jag gjorde det. En lättnad att höra orden "Jag är inte arg på dig" medans du ännu kunde prata.
Det märktes så tydligt att i den stund du blev medveten om att hoppet var ute. I den stunden gav du upp. Blev tyst. Dina ögon mattades ner. Ditt leende var då blott ett minne. I den stunden slocknade det ljus du burit inom dig. Det som alla såg och älskade.
Vissa människor lämnar stora tomrum efter sig. Andra lite mindre. Med din enorma vänkrets, din förmåga att se människor och ditt sätt att få alla att känna sig välkomna och värdefulla så lämnar du inte ett hål utan en krater i vår värld. För i detta lilla hus på Ed. En så liten del av denna stora planet så rymdes otroligt mycket kärlek från både dig och Sören. Kärlek som många känt och fått ta del av.
Tack för att du funnits för mig. Tack för alla fina stunder vi delat. Tack för maten. Och tack för musiken.
Massa ljus och kärlek till dig från mig <3




måndag 13 oktober 2014

Vingar..

Fick nyss till mig att lyssna på den här texten. Låten som vi lyssnade på så ofta...
Hur tolkade du texten egentligen...?
Tror du ville berätta nåt för mig.
Nu kan du flyga du fina... Tusen mil och tusen till...
Unnar dig din eviga frihet.

Hälsning från G

 klicka på länken ...

söndag 12 oktober 2014

Så nära men ändå så långt borta...

Så ofta, så ofta tänker jag på Dig och hur fin du var...
Jag tänker på kärleken som jag såg i dina ögon när du tänkte på eller pratade om eller med dina barn. Det fanns inget som du behandlade med sån vördnad som du gjorde dem du älskade. Jag kunde se hur värmen spred sig i hela dig när du berättade om dina barn och om när de var små.
Du berättade för mig om Marco. Du sa "Han har ett väldigt gott hjärta" "Han är speciell" "Tjejerna är väldigt förtjusta i honom också" Sa du och log ditt sneda lite blyga spjuverleende...
Du berättade om Emma och om hur duktig hon var på innebandyn. Du sa "Hon är så snabb och fastän hon är en av de minsta så är hon en av de bästa på plan" och du var stolt som en tupp...
Och så Meja... Du sa "Min Meja... Jag behöver min Meja"... Du berättade om hur vild hon var när hon var liten, om hur hon brukade samla saker och gömma dem. Du var stolt över att man kunde se redan från det att hon var väldigt liten att hon hade huvudet på skaft" Hon var smart... "Min påse..." kallade du henne.

När du hade dina barn runt dig så kunde jag se hur du verkligen njöt. Du behandlade dem som om de var de dyraste och sköraste av ädelstenar. Du byggde koja tillsammans med dem, tog med dem och sköt luftpistol, du hade med dem när du grejade med akvariet och du ville alltid att de skulle vara delaktiga i de beslut som togs även om du inte hade dem så mycket. Du brukade skojbråka med barnen. De fick brottas med dig och jag minns att jag såg upp till dig och ditt sätt att alltid prata med dem på ett respektfullt och kärleksfullt sätt. Du log alltid och blev aldrig irriterad när de tjatade och drog i dig. Du försökte alltid finnas för alla tre så mycket de på något vis kunde. Om du, som vid något enstaka tillfälle, hade sagt ifrån lite mer på skarpen, fick du jättedåligt samvete och mådde illa över det. Du var så känslig...
Varje gång innan de skulle komma så gick du i grubblerier över vilken film du skulle ha förberett. Det var så viktigt för dig att dom skulle få det som de var vana vid när de kom.

Jag läste igenom pappren från den utredning som pågick under de sista månaderna av ditt liv. Där beskrivs du som en helt annan. Den bilden är inte sann... Dina barn älskade dig. Du visste att de visste det och vi såg det både du och jag. Alla som kände dig och som umgicks med oss såg att kärleken som fanns mellan er var ömsesidig och väldigt stark. Alla tre kämpade för att få din uppmärksamhet och sin tid med dig.

Jag vet att jag och det jag förde med mig in i ditt liv blev jobbigt för dem. Marco drog sig undan mer och kände konkurrens av att det nu fanns en pojke till i huset. Meja fick dig alltid att skratta. Du roades så av hennes bestämmande och tillrättavisande sätt. Hon ville gärna styra och ställa med sina äldre syskon och även med oss vuxna. Men du blev aldrig arg... Oftast fick hon göra som hon ville och den enda som blev frustrerad var jag...på dig.  Haha. Hon testade mig ordentligt ibland. Men när hon märkte att jag stod kvar så öppnade hon till slut sitt hjärta och kom och myste till sig. Emma såg till att få den uppmärksamhet av dig som hon behövde. Hon ville alltid sitta i ditt knä när vi tittade på film och så satt ni i timmar. Hon ville alltid att vi skulle göra saker tillsammans. Hon var också den som jag kände accepterade mig mest. Jag visste ju att alla tre helst såg sin mamma och pappa tillsammans. Men du hävdade att dom kommer precis som mig förstå vilken fin människa du är och i förlängningen så kommer allt bli bra. Du ville absolut inte bråka om barnen även om du saknade dem då det gjorde ont. Du sa att "Det för inget gott med sig" "Bara tiden får ha sin gång så kommer det ordna sig".
Tyvärr hade du fel. Du blev varse det till slut. Du insåg till slut hur starka de krafter var som arbetade emot dig och oss.

Det gör så ont i mig att veta att det finns de som säger att du inte brydde dig, att du saknade empati, att du inte var snäll eller att du bara brydde dig om dig själv. Det är inte sant utan helt tvärt om och det var det här som blev ditt fall...
Du brydde dig alldeles för mycket om alla andra och vad folk ansåg eller trodde om dig, du var alldeles för snäll och lät människor trampa på dig och du hade empati som räckte till för ett helt kompani. Däremot så hade du inte verktyg för att hantera känslorna som kom när det rann över och du inte orkade känna mer...

Jag såg dig. Du var en otroligt fin människa rakt igenom som värnade om de du brydde dig om. De gånger du gjorde någon illa, sa dumma saker eller bara gjorde konstiga val. De gångerna var det inte du... Inte i din renaste form. Men du i grunden var så fin som jag beskriver dig.
Det var just därför jag gav dig chans efter chans efter chans... För att jag trodde på dig och jag ville att du skulle inse att du var som bäst när du bara var du. Att du aldrig behövde hävda dig inför någon. Du var redan så mycket bättre än de flesta.

Tyvärr finns du inte kvar här längre men du gav mig det finaste någon kan få... Minnah kommer aldrig få chansen att se dig. Men jag kommer föra den sanna bilden om den Gerry jag kände vidare till henne och alla andra. Det är ett löfte jag vill ge dig.  Jag är tacksam för att jag fick lära känna dig och för alla de fina stunder vi fick tillsammans. Jag är stolt över att du är pappa till min dotter. Jag hoppas jag kommer kunna vara en lika bra förälder som du skulle ha varit åt henne.

Hej tills nästa gång :)

torsdag 28 augusti 2014

Jag ska ge allt vad jag har....

Sakta är orken på väg tillbaka. Även tron på att det finns människor som vill gott och handlar därefter. Jag hade nästan gett upp tanken på att det fanns någon som du. Någon som vågar stå med rak rygg och stå upp för sina sunda och i mitt tycke,"rätta" värderingar. Trodde inte jag skulle hitta någon mer som tänker och resonerar precis som jag. Som samtidigt har samma intentioner inför framtiden och som dessutom har lika starka känslor för mig som jag har för honom. Fortfarande påverkar den jobbiga tiden mig mycket. Mer än jag kan acceptera. Fortfarande har jag en bit att gå på min väg mot läkningen och ännu berörs jag av människor som inte verkar förstå eller känna mig men som ändå påstår sig veta...

Men jag kommer komma dit och jag kommer göra det tillsammans med och med hjälp av den största av alla jag mött. En ren själ utan mörka avgrunder eller hemligheter. Äntligen någon som på riktigt är vuxen och som på alla plan kan agera som en. Du är den som gör att jag kan vila lugnt om natten och som får mig att känna mig stolt över den jag är.

Fredrik... För mig är du självklar. Utan att på något vis komma att bli tagen för given. Känner mig oerhört stolt och tacksam över att just du valt och velat bli en del i mitt liv. För att du visar mina barn respekt och kärlek. För att du ger Minnah det hon inte annars fått uppleva. För att du respekterar mig på alla sätt och vis. För att du älskar mig. För att du ser mig och får mig att känna att jag är bra. Och tack... För att älskas utav dig, är det vackraste för mig.
Jag älskar dig!

onsdag 2 april 2014

Djupt där inne brinner lågan...

Det vackraste för mig...

Ibland fattas du mig bara så mycket... Det finns stunder då jag skulle kunna ge allt för att få se ditt vackra leende igen eller att få se hur dina ögon tindrade när vi såg på varandra.
Ja min älskling jag vet nu... Jag vet att det du kände var äkta och att det vi upplevde är något som långt ifrån alla får uppleva under en livstid... Det vackra som uppstod mellan oss, det som inget eller ingen kunde få att försvinna, ska jag för alltid bära med mig i mitt hjärta.
Jag förlåter dig för allt det hemska som sades och gjordes. Jag vet att du förlåtit mig. Där du är existerar bara kärlek och ljus och jag är någonstans lycklig för att du får leva i total tyngdlöshet och helt utan smärta.
Och en sak har jag att tacka dig för. Jag säger som "Skorpan" Jag är inte rädd längre. Inte rädd för det som alltid skrämt mig.
Jag vill leva. Verkligen leva!
Men jag är inte rädd...
För jag vet att du möter mig...


torsdag 20 mars 2014

En latmasks tankar...

För några veckor sedan så var det en vecka på "Efter tio" med Malou på fyran som handlade om curlingföräldrar och helikopterföräldrar. Jag tycker att det är ett så fantastiskt fenomen det här med curlingföräldrar. Jag hörde hur föräldrarna som var med berättade om hur de gör allt för barnen. Städar åt dem, lägger fram kläder åt dem, de behöver aldrig hjälpa till hemma, de kör dem överallt, brer deras smörgåsar, köper allt åt dem.... Till och med löser deras konflikter med andra åt dem!
Herre jösses... Jag blir trött bara av tanken. Jag kan ju ärligt säga att jag är alldeles för lat för att bli en curlingförälder.
 När begreppet dök upp så hade det en väldigt negativ klang som jag minns det men nu verkar det nästan som om det har blivit något som föräldrar strävar emot! Framför allt mammor, med risk för att vara lite dömande. Tror vi att vi är bättre föräldrar för att vi gör allt detta för våra barn? Tänk om vi la den tiden på att prata och skratta tillsammans med våra barn istället... Bara en tanke...

 Dr Phil sa det så bra. Det var en familj som kraschat helt pga otrohet och bråkande och sånt och i familjen fanns tre barn som ville att allt skulle bli bra och två föräldrar som båda skyllde på den andre.
Något som dr Phil sa fick tillslut mamman att gå i försvar och berätta hur mycket hon faktiskt gjort för sina barn. Hur mycket tid hon offrat av sin egen, på barnen och det blev en lång utläggning.
När hon var färdig sa han: "Är det du vill få fram att du är en bra mamma? Jag hör dig säga att du är en aktiv chaufför och en bra städare..." He nailed it! Vilken underbar man denna Phil.

Ja ser det som mitt ansvar som förälder att gradvis hela tiden låta mina barn ta större och större ansvar för sitt eget för att tillslut helt kunna klara sig själv i stora världen.
Jag anser inte att jag hjälper mitt barn genom att kliva in och reda upp dennes konflikter utan tycker att den bästa hjälp jag kan ge är att finnas till hands för att prata om vad som gått fel och försöka ge verktyg för hur han/hon själv kan tänka nästa gång han hamnar i en liknande situation.

Jag försöker sätta mig in lite i hur en curlande förälder kanske kan tänkas tänka. Jag kan tänka mig att om jag skulle curla så skulle jag nog göra det antingen:
1. För att visa upp för andra att jag är en bättre förälder än jag känner mig som..
2. För att jag bär skuld för något annat område där jag känner att jag brustit.
Eller 3. För att jag har ett behov av att kontrollera min tillvaro för att få allting gjort på mitt vis.

Inte i något av dessa tre kan jag se spår av att det här på något vis handlar om att man sätter barnens bästa i fokus. Kanske någon curlar för att man bara vill göra precis allt för sina barn av ren kärlek. Jag vet som sagt inte vad som ligger bakom företeelsen eftersom jag själv är alldeles för bekväm och därför tar varje chans jag har att lära Sigge att "göra själv" så att jag så fort som möjligt kan lägga tiden på annat än att packa hans gympapåse och ryggsäck till exempel.

Jag tycker inte att ett bra föräldraskap kännetecknas av hur mycket man ger upp av sig själv som kvinna eller man utan om hur närvarande man orkar vara känslomässigt för sina barn. Eller att man orkar hitta en bra balans mellan att kärleksfullt sätta gränser, hjälpa, ställa krav och älska. 

Sluta curla! Börja leva! :)