torsdag 28 augusti 2014

Jag ska ge allt vad jag har....

Sakta är orken på väg tillbaka. Även tron på att det finns människor som vill gott och handlar därefter. Jag hade nästan gett upp tanken på att det fanns någon som du. Någon som vågar stå med rak rygg och stå upp för sina sunda och i mitt tycke,"rätta" värderingar. Trodde inte jag skulle hitta någon mer som tänker och resonerar precis som jag. Som samtidigt har samma intentioner inför framtiden och som dessutom har lika starka känslor för mig som jag har för honom. Fortfarande påverkar den jobbiga tiden mig mycket. Mer än jag kan acceptera. Fortfarande har jag en bit att gå på min väg mot läkningen och ännu berörs jag av människor som inte verkar förstå eller känna mig men som ändå påstår sig veta...

Men jag kommer komma dit och jag kommer göra det tillsammans med och med hjälp av den största av alla jag mött. En ren själ utan mörka avgrunder eller hemligheter. Äntligen någon som på riktigt är vuxen och som på alla plan kan agera som en. Du är den som gör att jag kan vila lugnt om natten och som får mig att känna mig stolt över den jag är.

Fredrik... För mig är du självklar. Utan att på något vis komma att bli tagen för given. Känner mig oerhört stolt och tacksam över att just du valt och velat bli en del i mitt liv. För att du visar mina barn respekt och kärlek. För att du ger Minnah det hon inte annars fått uppleva. För att du respekterar mig på alla sätt och vis. För att du älskar mig. För att du ser mig och får mig att känna att jag är bra. Och tack... För att älskas utav dig, är det vackraste för mig.
Jag älskar dig!

onsdag 2 april 2014

Djupt där inne brinner lågan...

Det vackraste för mig...

Ibland fattas du mig bara så mycket... Det finns stunder då jag skulle kunna ge allt för att få se ditt vackra leende igen eller att få se hur dina ögon tindrade när vi såg på varandra.
Ja min älskling jag vet nu... Jag vet att det du kände var äkta och att det vi upplevde är något som långt ifrån alla får uppleva under en livstid... Det vackra som uppstod mellan oss, det som inget eller ingen kunde få att försvinna, ska jag för alltid bära med mig i mitt hjärta.
Jag förlåter dig för allt det hemska som sades och gjordes. Jag vet att du förlåtit mig. Där du är existerar bara kärlek och ljus och jag är någonstans lycklig för att du får leva i total tyngdlöshet och helt utan smärta.
Och en sak har jag att tacka dig för. Jag säger som "Skorpan" Jag är inte rädd längre. Inte rädd för det som alltid skrämt mig.
Jag vill leva. Verkligen leva!
Men jag är inte rädd...
För jag vet att du möter mig...


torsdag 20 mars 2014

En latmasks tankar...

För några veckor sedan så var det en vecka på "Efter tio" med Malou på fyran som handlade om curlingföräldrar och helikopterföräldrar. Jag tycker att det är ett så fantastiskt fenomen det här med curlingföräldrar. Jag hörde hur föräldrarna som var med berättade om hur de gör allt för barnen. Städar åt dem, lägger fram kläder åt dem, de behöver aldrig hjälpa till hemma, de kör dem överallt, brer deras smörgåsar, köper allt åt dem.... Till och med löser deras konflikter med andra åt dem!
Herre jösses... Jag blir trött bara av tanken. Jag kan ju ärligt säga att jag är alldeles för lat för att bli en curlingförälder.
 När begreppet dök upp så hade det en väldigt negativ klang som jag minns det men nu verkar det nästan som om det har blivit något som föräldrar strävar emot! Framför allt mammor, med risk för att vara lite dömande. Tror vi att vi är bättre föräldrar för att vi gör allt detta för våra barn? Tänk om vi la den tiden på att prata och skratta tillsammans med våra barn istället... Bara en tanke...

 Dr Phil sa det så bra. Det var en familj som kraschat helt pga otrohet och bråkande och sånt och i familjen fanns tre barn som ville att allt skulle bli bra och två föräldrar som båda skyllde på den andre.
Något som dr Phil sa fick tillslut mamman att gå i försvar och berätta hur mycket hon faktiskt gjort för sina barn. Hur mycket tid hon offrat av sin egen, på barnen och det blev en lång utläggning.
När hon var färdig sa han: "Är det du vill få fram att du är en bra mamma? Jag hör dig säga att du är en aktiv chaufför och en bra städare..." He nailed it! Vilken underbar man denna Phil.

Ja ser det som mitt ansvar som förälder att gradvis hela tiden låta mina barn ta större och större ansvar för sitt eget för att tillslut helt kunna klara sig själv i stora världen.
Jag anser inte att jag hjälper mitt barn genom att kliva in och reda upp dennes konflikter utan tycker att den bästa hjälp jag kan ge är att finnas till hands för att prata om vad som gått fel och försöka ge verktyg för hur han/hon själv kan tänka nästa gång han hamnar i en liknande situation.

Jag försöker sätta mig in lite i hur en curlande förälder kanske kan tänkas tänka. Jag kan tänka mig att om jag skulle curla så skulle jag nog göra det antingen:
1. För att visa upp för andra att jag är en bättre förälder än jag känner mig som..
2. För att jag bär skuld för något annat område där jag känner att jag brustit.
Eller 3. För att jag har ett behov av att kontrollera min tillvaro för att få allting gjort på mitt vis.

Inte i något av dessa tre kan jag se spår av att det här på något vis handlar om att man sätter barnens bästa i fokus. Kanske någon curlar för att man bara vill göra precis allt för sina barn av ren kärlek. Jag vet som sagt inte vad som ligger bakom företeelsen eftersom jag själv är alldeles för bekväm och därför tar varje chans jag har att lära Sigge att "göra själv" så att jag så fort som möjligt kan lägga tiden på annat än att packa hans gympapåse och ryggsäck till exempel.

Jag tycker inte att ett bra föräldraskap kännetecknas av hur mycket man ger upp av sig själv som kvinna eller man utan om hur närvarande man orkar vara känslomässigt för sina barn. Eller att man orkar hitta en bra balans mellan att kärleksfullt sätta gränser, hjälpa, ställa krav och älska. 

Sluta curla! Börja leva! :)


lördag 15 mars 2014

Utmanaren redo!

Utmaningar är det som får oss att växa. Jag har nu skaffat mig en utmaning i att flytta tillbaka till huset som numer är MITT hus. Nu kan jag välja själv vad jag vill prioritera utan att ha några bromsklossar som hindrar mig från att följa min övertygelse. Först nu ska jag in med bergvärme och sen ska utsidan på huset få sig ett ansiktslyft. Flyttar gör jag om en vecka och jag är mitt i packandet för tillfället. Kartonger överallt och tomt på väggarna men vad spelar det för roll? Jag är ju lycklig. Ägt huset har jag varit med och gjort sen 2005 och Sigge precis lärde sig gå men ändå känns det verkligen som om det är något nytt för mig och känslan jag har nu inför att ta mig an projektet har jag inte haft tidigare.
Min bror sa det så fint. Han sa "Det är dags för dig att karva ut en bit av världen som är bara din. Som kan bli din och barnens trygga punkt". Och så känns det. Jag vill landa någonstans och rota mig. Jag vill att Sigge och Minnah ska ha en plats som de kan tänka tillbaka på och tänka att det vad här jag växte upp. Jag har ju hattat runt i olika förhållanden och bott på massa olika ställen de senaste tio åren och egentligen innan det också. Under grundskolan, när jag bodde i stöpa, är nog den enda tiden jag haft en fast punkt egentligen och det är fantastiskt mycket värt för mig. Det var den plats där jag kände varenda skrymsle och vrå. Det känns fint när jag tänker på det. Den känns som den vackraste platsen på jorden... Mitt enda riktiga hem.
Den känslan vill jag kunna ge mina barn.
O vad jag ska greja där. Klippa häckar och buskar och träd. För att inte prata om gräs! Men vad f*n... På med bikini och gummistövlar och bara njuta av att gå runt i solen! Inga fel alls.
Just nu längtar jag. Får se hur jag känner när snön ska skottas i vinter :P
Äntligen är jag min egen. Äntligen vill jag bli stor och stark och klara mig själv. Äntligen har jag nått en punkt då jag inte vill iväg någonstans. Då jag inte är rädd för att vara ensam. Jag känner mig inte ensam längre utan njuter av tiden jag spenderar med mig själv och mina drömmar och planer. Det känns som min tid för att bli min egen bästa vän.
Lägger väl in en "före" för att sedan kunna lägga upp en "efter"... Ansiktslyftet behövs kan man säga :P



torsdag 27 februari 2014

Ja eller nej...?

Hela tiden hör jag hur folk pratar om att våga säga nej till sina barn. "Jag försökte säga nej men jag orkade inte va konsekvent så jag gav med mig..." Varför gör vi så här? Jag tror egentligen inte att problemet ligger i att orka säga nej utan om att våga säga JA! De flesta av oss säger väl för guds skull nej hela dagarna till våra barn. Rätta mig om jag har fel. Men hur ofta säger vi JA! Var med! Klart du får göra
! Ja prova! ?? Alldeles för sällan om ni frågar mig.
Jag försöker tänka mig för varje dag så att jag inte instinktivt säger nej för enkelhetens skull utan att istället välja mina NEJ med omsorg och att istället tänka till och försöka få vanan att säga ja istället. Om jag verkligen menar nej så säger jag det. Självklart! Men om jag inte har en god grund till mitt nej och vet att jag kommer kunna låta mig pratas ner så kommer jag skapa en miljö där alla vet att mitt ord inte är att lita på. Mitt nej betyder inte nej... Om jag istället säger ja direkt så skapar jag omedelbart ett positivt klimat och en större tyngd för mitt nej när jag måste använda det. Strunt samma om andra skulle sagt nej i samma läge. Jag vill följa min inre vägvisare och mina personliga gränser vad som är ok. Barnen känner av om jag säger nej av någon annan anledning än att det vilar på min inre övertygelse.

Våga säga JA till livet och människorna runt dig! Vad har du att förlora? Vilket ord av ja och nej öppnar flest dörrar till lycka och utveckling?
Sug på den du ;)


torsdag 20 februari 2014

Blandad kompott...

Timme efter timme. Dag efter dag... Tiden flyter på hela tiden. Knappt har man hunnit krypa ner i sängen innan man sitter här och det är snart läggdags igen...
Känslorna kring det som hänt är många och väldigt olika. Jag kan vara så arg på dig för hur du kunde behandla mig samtidigt som jag vissa stunder ser dig som den mest kompletta av alla. Jag har funderat över varför jag inte riktigt sörjer dig. Jag tror att det kan bero på att jag i och med den sista tiden tvivlar på dina känslor för mig. Innerst inne vet jag att du älskade mig för annars skulle jag inte ha känt det. Du hade aldrig kunnat lura mig med en sån sak. Men intellektet verkar vilja få mig att tvivla. Kanske för att jag innerst inte vågar sörja... ?  Nu blev det snurrigt. Till och med för mig...

Jag har i alla fall lärt mig mycket om människor i och med det här. Speciellt om vissa.. Jag har blivit mer intuitiv och jag har blivit starkare i mig själv. Jag vågar ha tillit till min egen inre process och har lärt mig att inget tillstånd varar för evigt. Det förändras hela tiden...

Speciellt en människa har lärt mig mycket det sista, säkert utan att vara medveten om det. Mycket om min egen rädsla. Jag har varit fördomsfull och dömande inombords och även utåt. Jag har antagit istället för att fråga. Men jag har gjort det för att jag har varit rädd. Rädd för att veta, rädd för att se, rädd för att mista och rädd för att bli ensam kvar... Men jag har ändrat uppfattning och ser nu saker jag hindrade mig själv från att se tidigare. Jag har vunnit något på att släppa taget om mina rädslor. Jag har vunnit chansen att lära känna dig...

Nu ska jag ta mitt onda bäcken och lägga mig alldeles strax... Ska bara njuta av lugnet en liten stund först. Kanske en kopp te såhär lite spontant? Jo så får det bli..

Ha en bra kväll alla!

tisdag 28 januari 2014

Sorgen är det som gräver ut hålrummet i hjärtat där lyckan sedan ska få plats...

Har under en tid tänkt mig att jag borde skriva om allt som hänt... Om hur jag höll om Dig när du dog... Hur jag grät med min kind emot Din... Om hur jag vilade mitt huvud och grät emot Din febriga kropp när jag var hos Dig den sista tiden.. Men börjar jag tänka på det och skriva om det så väcker det så mycket känslor till liv. Inget fel i att känna känslorna. Inte alls... Men hur ledsen jag var och hur overkligt det är att jag faktiskt tagit mig igenom något dylikt är inte riktigt det jag vill få fram... Jag vill ju få fram hur jag tänker för att komma framåt!
Ibland frågar jag mig själv vad det egentligen är för fel på mig... Hur jag kan stå på benen när den finaste kille jag någonsin känt, min livskamrat, älskade och bästa vän lämnat det liv som vi levt? När jag aldrig kommer få se Dig igen, aldrig höra Din röst, aldrig hålla Din hand och aldrig mer kommer få se Ditt vackra leende...
Jag vet faktiskt inte hur det kommer sig. Jag frågar mig själv om jag verkligen älskade Dig eftersom jag orkar vara så stark. Eftersom jag ändå kan glädjas över det liv jag har nu trots allt...

Men innerst inne vet jag ju hur jag kan klara det... Jag vet att livet vi lever och att kropparna vi bär bara är tillfälliga lån för den eviga själens besök här på jorden. Jag vet att Du väntar på mig när jag kommer. Jag vet att Du går vid min sida och vakar över mig. Jag vet att Du kommer om jag behöver dig och jag vet att den här resan vi haft har givits mig för att det fanns något jag skulle lära mig av Dig.

Jag ser min tid med Dig som en gåva jag fått. Gåvan att få njuta av Dig på ett sätt som själar inte kan... Jag kan se på vår tid med glädje och jag kan känna glädje för att Du fick uppleva det Du ville innan Du gick... Men jag kan också känna sorgen över att Du inte fick uppleva att bli gammal med mig. Jag hade aldrig svikit Dig och jag hade aldrig lämnat Din sida och mitt hjärta hade alltid slagit lite extra för Dig vad som än hänt i framtiden.. Jag kan känna sorgen över att Du inte fick vara i livet och se Dina fantastiska barn växa upp. Men jag vet att Du kommer se dem ändå och jag vet att Du vakar över dem varje sekund...

Jag kommer klara att leva ett lyckligt liv! Jag kommer klara att gå vidare! Jag kommer INTE låta det ta tid... För jag tror att vi människor sätter upp tidsbarriärer för oss själva som senare ligger oss i fatet. Väljer jag att känna lycka nu så kan jag det! Jag kommer känna sorgen också men jag kommer inte utesluta känslan av glädje över det fina som jag kan känna. Känslan av lycka känns nästan lite tabubelagd i min situation... Jag förväntas vara helt under isen och det är jag stundtals. Jag gråter ibland så att kroppen tappar reflexen att andas och så att det känns som om all luft sugs ur mig med en vakumpump men det ar känslor som kommer när jag känner att det är läge...

Så länge Du finns i vårt minne och i våra hjärtan så lever Du... Och jag vet att du vill att vi ska leva medan vi har chansen.
Jag älskar dig Gerry... I all evighet <3