Vad innebär det för dig att vara stark?
Den här frågan har förföljt mig länge...
Jag tycker det kan vara att veta när man när man ska stå upp för sig själv och när man ska ta ett kliv fram för att hjälpa nån annan. Att kunna erkänna sina fel och brister eller sina positiva egenskaper. Att kunna lägga alla sina sorger åt sidan för en stund och tillåta sig att vara glad. Det kan vara att välja bort människor ur sitt liv för att själv kunna må bra eller för att ge andra en anledning att utvecklas. Det kan vara att trotsa naturens lagar och våga testa det omöjliga eller att kliva utanför sin egen trygghetszon.
Att göra det man tror på med andra ord!
Stark kan man vara på hur många sätt som helst men vad innebär det då att vara det motsatta?
Kanske kan det sammanfattas ganska enkelt?
Kan det vara att inte vara sann emot sig själv?
Jag tycker att så länge jag gjort mitt bästa med öppna ögon för mig själv och min omgivning och kan stå för konsekvenserna det får så tycker jag att jag visar på inre styrka.
Allt jag gör gynnar inte alla andra. I alla fall inte ur ett kortsiktigt perspektiv.
De allra flesta av valen jag gör och har gjort tidigare har jag gjort för att bli lycklig ur ett långsiktigt perspektiv.
Jag valde till exempel att bryta ihop under våren, att möta de läskiga och skamfyllda sakerna från förr, våga se det jag inte velat se och lära mig att acceptera allt som de är.
Även om det varit jobbigt så har jag behövt göra det här för att kunna bli fri från det ur ett långsiktigt perspektiv..
Jag tycker att det är styrka.. Att inte bara ta vägen som är den lättaste för stunden. Den som gör minst ont just nu..
Det är en styrka att släppa kontrollen och istället våga ha tillit till att allt kommer bli som det ska vara. Väljer någon att inte vara en del av mitt liv så ska det vara så. Då skapas det plats för nya bättre relationer i mitt liv.
Med alla förluster kommer en livsläxa och gör jag inte den så kommer jag få omläxa, på omläxa, på omläxa. Tills jag gjort den..
Vilka är dina styrkor och dina livsläxor? Vilka situationer är det du hamnar i gång på gång? När var du stark sist? Sträck på dig! Att våga visa sig skör är också att vara stark..
Var stolt över dig själv!
/Sofia
Här och nu
Att
vara här och nu är nog bland det svåraste jag vet. Ändå har jag
tusentals recept på hur jag ska göra för att bli bättre på det. Tankarna
snurrar ju runt hela tiden och är jag still och lyssnar på dem så
skapar det stress och sysselsätter jag mig så skapar det stress. Det
känns som om livet rinner iväg men att jag är för upptagen med att tänka
för att hinna leva. Jag vet att jag egentligen vill och behöver gå ut i
skogen och bara gå för det är bra för själen att röra sig i naturen.
Bra för att få syre till hjärnan, hjälper kroppen att självläka osv osv
men jag förmår mig inte riktigt... På ett sätt så förstår jag mig
själv.. Jag är i en depression och sorgeprocess men jag vill heller inte
acceptera att jag inte gör ALLT som jag vet är bra för att må bra
fortare.
Ok Sofia nu är det dags. Stanna upp och andas. Jag ska inte stressa. Det ska inte gå fort. Hela livet har jag haft den strategin att jag inte låter något beröra mig på djupet. Jag har sett det som en styrka att jag kunnat vandra vidare i livet, framåt, utvecklas, lära av det som jag varit med om, vara stark osv... Jag vill fortsätta att vara sån också till viss del. Men vad det här gjort med mig har varit att jag när jag verkligen hade behövt stanna upp och tillåta mig att känna så kunde jag inte det, för jag visste inte hur man gjorde.
Jag själv har den bilden av mig att jag är den där som alltid är deprimerad eller alltid är ledsen och nere. Det är i alla fall så jag har känt mig och om någon har sagt något annat så har jag tänkt att den personen kan ju bara säga så som ett försök till att muntra upp mig. För min övertygelse har varit att det som jag känner inuti och mina föreställningar om mig själv är det som ni ser som ser på mig. Därför har jag många gånger hållit mig borta från att umgås med människor. Inte för att jag inte tycker om dem utan just för att jag gör det. För att inte belasta dem med det som jag tror mig förmedla. För det är inget som jag egentligen vill vara eller egentligen tror mig vara.
Så nu är frågan... Hittar jag mig själv uppe i skogen? Eller hittar jag mig i köket med hög musik? Eller hittar jag mig själv på gymmet? Hittar jag mig i skrivandet, meditationen, i andningen, i att inte tänka?
Nej.. Jag orkar inte. Det första jag behöver är mat.. Därefter får jag prova mig fram tror jag.
Tick tack, tick tack.....
Ok Sofia nu är det dags. Stanna upp och andas. Jag ska inte stressa. Det ska inte gå fort. Hela livet har jag haft den strategin att jag inte låter något beröra mig på djupet. Jag har sett det som en styrka att jag kunnat vandra vidare i livet, framåt, utvecklas, lära av det som jag varit med om, vara stark osv... Jag vill fortsätta att vara sån också till viss del. Men vad det här gjort med mig har varit att jag när jag verkligen hade behövt stanna upp och tillåta mig att känna så kunde jag inte det, för jag visste inte hur man gjorde.
Jag själv har den bilden av mig att jag är den där som alltid är deprimerad eller alltid är ledsen och nere. Det är i alla fall så jag har känt mig och om någon har sagt något annat så har jag tänkt att den personen kan ju bara säga så som ett försök till att muntra upp mig. För min övertygelse har varit att det som jag känner inuti och mina föreställningar om mig själv är det som ni ser som ser på mig. Därför har jag många gånger hållit mig borta från att umgås med människor. Inte för att jag inte tycker om dem utan just för att jag gör det. För att inte belasta dem med det som jag tror mig förmedla. För det är inget som jag egentligen vill vara eller egentligen tror mig vara.
Så nu är frågan... Hittar jag mig själv uppe i skogen? Eller hittar jag mig i köket med hög musik? Eller hittar jag mig själv på gymmet? Hittar jag mig i skrivandet, meditationen, i andningen, i att inte tänka?
Nej.. Jag orkar inte. Det första jag behöver är mat.. Därefter får jag prova mig fram tror jag.
Tick tack, tick tack.....